”Fröken Beijer överträffade sig själv i fredags och tolkade Janis Joplin med en oerhörd säkerhet – och skicklighet.
Hennes till synes outtömliga glädje på scenen smittar av sig, hennes kärlek till musiken märks från början till slut.”

”När Ulrika Beijer äntrar scenen, ja då är det ingen tvekan om vem som äger densamma. Som i van Burke/van Heusens vackra ballad ”Polkadots & moonbeams” där Ulrikas sång sänder kårar nerför ryggraden på mig. För att inte tala om den fullständigt hjärteknäckande versionen av Judy Garlands paradnummer ”Over the rainbow” som också drar ner kvällens varmaste applåd. Och när hon sen fortsätter med att i medleyt på ”I’m in the mood for love/Moodys mood for love” samt i ”Let there be love” plocka ner mardröms höga toner, på det sätt som gjorde en viss Alice Babs världsberömd en gång i tiden.”

”Direkt efter paus, med Johan Perssons piano som enda
ackompanjemang, sjunger Ulrika ”Once upon a summertime”
så att jag får för mig att den är den vackraste ballad som någonsin skrivits med den mest innerliga texten i populärmusikens historia. Så är det naturligtvis inte. Det är bara något jag får för mig när någon av de klassiska sångerna framförs sådär mästerligt att man nästan slutar andas för att inte missa någon nyans. – Inte minst Ulrika har lurat mig förut.”

”Det doftar redan stark av parfym i konserthusets stora sal när Ulrika Beijer – hälsing med Gävleanknytning – travar in på scenen i mockastövlar.
En röjig countryrocklåt får gänget i bänkraden bakom mig att explodera i någon slags sittande jitterbugg. Resten av publiken håller sig ganska lugn, men därframme står Ulrika Beijer och smäller sig på höften och knäpper med fingrarna. Hon passar till och med på att flörta lite med den Jan Johansen liknande gitarristen, så att allt får något härligt pastellshowigt amerikanskt över sig.

Det där låter kanske ironiskt, men när jag säger härligt så menar jag verkligen det.
Efter inledningen tonas det ner och blir på några ställen riktigt andnupet gråtmilt, också det på ett bra sätt. Steve Earl- och Johnny Cash-låtarna känns in i benmärgen.
Skönt att få personliga och egenadapterade tolkningar, snarare än halvt ihåliga avrivningar av standards. Och så rösten förstås! Ulrika Beijer har en fantastisk röst!”

Stefan Westrin, Gefle Dagblad

”Alltid kul att möta en artist man inte har några förväntningar på, och Ulrika Beijer är en ny bekantskap för mig. Ulrika är körtjejen som alltmer kliver fram i eget rampljus. Hon inleder med lågtempo-country i låten ”Feels like home” och sätter tonen för resten av showen. Hon och hälsingebandet visar snart vilka skickliga musiker de är, och späckar ton efter ton med countrykänsla och glädje.
Ulrikas röstresurser imponerar, det går att ana lite Dolly Parton rent av. Och det är när kompet skalas av en smula som hon riktigt lyfter. I Johnny Cash hyllningen ”Unchained” skapar Ulrika och bandet ett magiskt konsertögonblick.
Rebecka Törnkvist del av dubbelkonserten står för ett helt annat patos och lynne. Men för den sakens skull inte ett dugg sämre. Tvärtom kompletterar Rebeckas mer melankoliskt vemodigt svala stil det stora hjärta som Ulrika Beijer lade fram.”